-Viktoria-

Jag känner hur ensamhet kommer krypandes igen, och jag kurar ihop mig i hörnet av sängen med armarna runt knäna.
Skulle kunna göra vad som helst för att slippa känslan, att ha någon där, nån som kan sitta där med mig, hålla om mig, lyssna och förstå!
Men de finns ingen här, jag sitter här i mörkret själv, och drömmer om hur de kunnat varit.
Bland folk syns inte känslorna, kopplar bort dem, de är min börda att bära, ingen annans, ler hela dagarna, visar mig posetiv, men innerst inne känns de som de är ett hål i själen.
När jag kommer hem kryper jag upp i sängen igen, med en bok, en film, och försöker drömma mig bort, försöker att inte tänka på de!
Men sanning är att jag känner mig så ensam, så ensam att jag bara sitter i mitt hörn och nästan känner gråten, de är ingen som vet hur jag känner, vad jag tänker.
När Mirelle försvann så försvann den sista riktiga lyckan i mitt liv, den enda som verkligen lyssnade!
Nu är livet tomt och ensamt, å jag hatar de!!
Vill bara ha någon är som håller om mig, nån som förstår, men kommer de nånsin hända?