-Viktoria-

Afrodite var skönhetens, kärlekens och sexualitetens gudinna och motsvaras av Venus i romersk mytologi.. Hon representerade kärlekens sensuella sida och inte den äktenskapliga och trogna kärleken. Det har till och med funnits kulter där Afrodite hedrats som prostitutionens gudinna. Hon framställdes som en bländande vacker och mäktig gudinna och enligt myten ska hon ha haft en gördel som gjorde att hon kunde få vem som helst att bli förälskad i henne.

Det finns två myter om hur Afrodite kom till. Den ena, som är enligt Homeros, är att hon är dotter till Zeus och gudinnan Dione. Den andra, denna enligt Hoseidos, är att hon föds ur det skum som bildas då Kronos kastar Uranos avskurna kön i havet. Att hon föds ur havet har gjort att hon kallats "den uppstigande" och "den ur havet uppdykande". Från havet blåser vindguden Zefyros henne på ett musselskal till Cypern och ibland kallas hon även för Kypris. På Cypern hade hon viktiga kultplatser och hennes kult hade stor spridning. Efter landstigningen ska hon enligt Hoseidos ha förts upp till Olympen där Zeus försöker förföra henne men misslyckas. Som straff för att han inte får komma henne nära ser han till att hon måste gifta sig med den fule och halte smidesguden, Hefaistos. Hon har flera älskare, däribland guden Ares. Ibland nämns Ares som hennes man och tillsammans fick de barnen Harmonia, Deimos, Phobos och Eros. Hon har även en annan son som heter Aeneas, som hon fick med en dödlig man, och enligt legenden blev Aeneas romarnas stamfader.

Afrodite uppvaktas av ett större antal underordnade gudar som representerar olika sidor av kärlekens väsen, bland annat behagets gudinnor, övertalningens gudinnor och kärleksguden Eros (hennes son).

Afrodite kan ha sitt ursprung i den orientaliska mytologin och gudinnorna Ishtar och Astarte. Vissa menar att namnet Afrodite är en ombildning av Astarte, men troligtvis bygger hennes namn på aphros som betyder skum. Afrodite förknippas med våren och hennes symboler är blommor och frukter. Hennes favoritfågel är duvan och det ska ha varit två duvor som drog hennes vagn. Ibland sägs det också att hon red på en svan.

Kärleken var inte Afrodites enda ansvarsområde utan på många platser var hon även sjömännen och sjöfartens gudinna. Hon kallades då för Afrodite Euploia som betyder "Afrodite av den lyckade seglatsen".


                                                       

Anubis var i egyptisk mytologi son till Osiris och Neftys.Anubis ledsagade de döda till dödsriket och uppträdde efter Osiris vid begravningshögtider. Han var också den som fällde domen över den döde genom att placera den dödes hjärta på den ena vågskålen på en balansvåg och en fjäder från rättvisans gudinna Maat på den andra vågskålen. Var hjärtat tyngre än fjädern, skulle den döde slukas av det krokodilhövdade vidundret Ammat, var hjärtat lika lätt som fjädern skulle den döde få träda in i efterlivet.

Anubis gestaltades oftast med schakalhuvud och människokropp, men ibland en hel schakal, och återfinns i många egyptiska gravar. Schakalerna var asätare, och deras sorgsna ylande på Nilens västra sida, där dödsriket var beläget, förknippades med döden. Anubis var även balsamerarnas specielle skyddsgud.

Anubis huvud är som sagt ett schakalhuvud, men till skillnad från verkliga schakaler är Anubis huvud svart, vilket symboliserar hans position som en dödsgud.

                                           

I den grekiska mytologin fanns det något som hete underjorden, ditt själarna åkte efter man hade avlidit, där rinner det 5 floder vid namn, Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytus och Lethe.

Och över dessa flodar, å under jorden härskade under den grekiska mytologin, Hades, han härskade över dem döda, och över mineralrikedomarna.

Hans kännetecken är ymnighetshorn och osynlighetshätta. ( i den romerska mytologin kallades Hades för Pluto. )

Hades mor och far var Kronos och Rhea, och han hade 2 bröder, och dessa var Zeus och Poseidon, när den första världsordningen skapades delade Kronos världen på 3, mellan de 3 bröderna.

Zeus fick himlen, Poseidon fick havet, och Hades, han fick underjorden.

Hades var kall och utan nåd, men han ansågs inte vara ond, hans mantel fick den som bar den att bli osynlig, så när Perseus skulle döda gorgonen Medusa använde han den. ( en annan historia )

Underjirden var en mycket mörk och dyster pltas, och vaktades av den trehövdade hunden Kerberos, som mycket gärna släppte in själar in till underjorden, men släppte aldrig ut någon.

Hades ( underjorden ) var indelad i 2 delar, Erebos, och den andra som var den djupaste grottan och likande det kristna helvetet, bar namnet Tartaros, här plågades Tantalos, Sisyfos och Titys, bland många andra.

Underjorden ansågs vara en plats där de levandes gärningar upprepade. Kungarna Minos, Rhadamanthus och Aiakos eller hjältarna Tripolmus var de dödas domare.

Akilles var förtfarande sina mäns ledare, Agamemnon gick omkring och surade, och Herakles skugga bodde där, medan hjälten själv för evigt festade med gudarna. För att ta sig till Hades måste man betala färjekarlen Karon,

så att han skulle ta en över floden Styx. Därför var de gamla grekerna mycket noga med sina begravningsriter, och de försäkrade sig alltid om att det fanns ett mynt under den dödes tunga att betala honom. Annars måste själen vandra planlöst på flodbanken.

Hades var gift med Persefone som han hade rövat bort från hennes mor Demeter, när Hades kidnappade Persefone till underjorden så blev hennes mor Demeter, som var fruktbarhetens gudinna så ledsen att det blev evig vinter på jorden. Därför tvingades Hades att låta Persefone vistas på ytan halva året. Så när det är kallt och ingenting växer, så beror det på att Persefone är hos sin man i underjorden. När det sen blir vår har Persefone fått lämna dödsriket och vistas på ytan igen.

Egna kommentarer: Hades har alltid fachinerat mig, enda sedan jag såg Herkules när jag var lite, man kanske kan tycka att hades inte har sån stor makt, som tex Zeus har, men jag tycker nog att han har den största makten av gudar från den grekiska mytologin, tänk bara han har makten över livet

Han har makten över alla själar, de tycker jag själv är ganska stort, för själen är något så stort som finns inom en, som inte är lik någon anans, utan en helt egen, som tex en snö flinga, alla är olika.

Det finns så mycket mer fakta som jag vill hitta och läsa om, som handlar om Hades, men allt går ju tyvär inte att amvänd, de skulle ju bli en skit lång text och man orkar ju inte med hur mycket som helst.

Har du/ni några kommentarer eller tankar eller frågor ja vad som helst tveka inte.. skriv, jag blir så glad..  :)

Biblioteket i Alexandria var under antiken det största biblioteket i världen och gjorde Alexandria till ett ledande lärdomscentrum. Det förmodas att det grundlades omkring 280 f.Kr. av Ptolemaios II av Egypten. Eratosthenes och Aristarchos forskade aktivt vid biblioteket, som i sin storhetstid ska ha haft mellan 400 000 och 700 000 skriftrullar.Enligt en historia fick biblioteket tag på Aristoteles egen privata samling av skriftrullar genom Demetrios av Phaleron, som var en av Aristoteles elever. En annan historia berättar om hur bibliotekets samling växte sig så stor. En förordning av Ptolemaios III av Egypten beordrade alla besökare att leverera böcker och skriftrullar, som de hade i sin besittning. De blev sedan kopierade av offentliga skrivare, originalen blev inordnat i biblioteket, och kopian lämnades till den ursprunglige ägaren.

Der råder stor oenighet om hur biblioteket var organiserat. Stora delar av biblioteket var med stor sannolikhet decentraliserat, så det kan också ha rört sig om de "Alexandrinska biblioteken". Bibliotekets bokbestånd var säkert fördelat på flera byggnader, medan huvudbiblioteket antingen var lokaliserat i förbindelse med eller tätt intill den äldsta byggnaden, Museion, och ett annat bibliotek i det yngre Serapeion, som var ett tempel till Serapis' ära. Carlton Welch ger i det följande en karakteristik av huvudbiblioteket, baserat på existerande historiska källor:

2004 hävdade en polsk-egyptisk utgrävningsgrupp att de hade funnit delar av biblioteket i Brucheion-området. Arkeologerna hävdade att de hade funnit 13 "läsesalar", vart och ett med ett centralt podium. Zahi Hawass, ordförande för Egyptens högsta råd för fornminnen hävdar att de rum som hittills upptäckts hade plats för 5000 besökare.

För att ära det gamla biblioteket har den egyptiska regeringen byggt ett stort biblioteks- och museumkomplex i Alexandria nära det gamla biblioteket, kallat Bibliotheca Alexandrina (http://www.bibalex.org/English/index.aspx), som stod färdigt 2003.

Förstörelsen av biblioteket

En av orsakerna till att så lite är känt om biblioteket är att det blev förstört några århundraden efter dess grundläggning. Allt som finns kvar av de många volymerna är några intressanta titlar som antyder all den historia som försvann när byggnaden förstördes. Hur förstörelsen gick till är mycket omdiskuterat och källorna är både motsägelsefulla och ofullständiga. Enligt Plutarchos brann biblioteket ned 47 f.Kr. Inte överraskande har det stora biblioteket sedan dess gjorts till en symbol för kunskap, och förstörelsen skylldes på människor som beskrevs som okunniga barbarer, ofta av enbart politiska skäl.

Mycket av debatten går tillbaka på olika uppfattningar om vad som egentligen utgjorde själva biblioteket. Både Serapeion, ett tempel och dotterbibliotek, och själva Museion existerade möjligen till omkring 400 e.Kr., men en källa från före förstörelsen omtalar Julius Caesar under hans invasion av Alexandria 47 f.Kr.. Caesar satte fiendens flotta i brand, då den låg i hamnen. Några historiker menar, att elden spred sig in i staden och ödelade hela biblioteket. Denna teori hävdas idag endast av en minoritet, även om den är baserad på flera antika källor, som dock är skrivna minst 150 år efter att den formodade förstörelsen ägde rum. Edward Parsons har analyserat Caesar-teorin i sin bok The Alexandrian Library och sammanfattar källorna som följer:

Av alla källorna är Plutarchos den enda som uttryckligen refererar till förstörelsen av biblioteket. Plutarchos var också den första författaren som nämnde Caesar vid namn. Ammianus Marcellinus berättelse ser ut att var baserad direkt på Aulus Gellius, eftersom ordvalet är nästan det samma.

Flertalet av de antika historikerna, även de som var Caesars starkaste politiska motståndare, berättar inte om den påstådda händelsen. Cecile Orru argumenterar i Antike Bibliotheken, (2002, utgiven av Wolfgang Höpfner) för att Caesar inte kan ha förstört bibioteket, då det befann sig i stadens kungliga kvarter , där Caesars trupper hade förskansat sig efter branden. Det skulle inte ha varit möjligt, om branden hade spritt sig till det stället. Förutom att biblioteket var en mycket stor stenbyggnad, och att skriftrullarna var undandlagda i "armaria" och några av dem var lagda i kapslar, är det mycket svårt att se hur en brand i hamnen skulle ha kunnat skada biblioteket i väsentlig grad. Slutligen har nya arkeologiska fynd bekräftat att ett omfattande vattenförsörjningsnätverk som täckte stora delar av taket naturligtvis också täckte det kungliga området.

Förstörelsen av biblioteket skylls enligt några historiker på en period av inbördeskrig under den sista delen av 300-talet. Vi vet att Museion, som var en sidobyggnad till biblioteket, överlevde till 300-talet. Det finns också antydnigar från medeltiden som hävdar att Kalif Omar under en invasion på 600-talet beordrade att biblioteket skulle förstöras, men dessa påsåtenden kan allmänt betraktat ses som kristen propaganda mot muslimer.

Legenden om Kalif Omars förstörelse av biblioteket visar också ett klassiskt exempel på ett dilemma. Omar skall ha sagt, att om böckerna i biblioteket inte innehöll Koranens lära, var de onyttiga och borde förstöras; om de innehöll Koranens lära var de överflödiga och borde förstöras.

Bevis för att biblioteket fanns efter Caesar!

Som nämnt ovan är det allmänt accepterat att Museion i Alexandria existerade till 400 e.Kr., och om Museion och biblioteket antas vara i stort sett identiska eller förbundna med varandra kan tidigare beskrivningar om förstörelsen röra sig om ett mindre antal böcker lagrade på ett annat ställe. Detta är i överensstämmelse med antalet hos Seneca, som är mycket mindre än det totala antalet böcker i biblioteket. Så i denna fortolkning är det till exempel möjligt att böcker som förvarades i ett lager nära hamnen blev förstörda av Caesar genom en olyckshändelse, och att det större antal som nämns i några verk ska anses som opålitliga: feltolkningar gjorda av de munkar som bevarade verken genom Medeltiden eller medvetna förfalskningar.

Även om man betraktar Museion och biblioteket som klart åtskilda byggnader, finns det övertygande bevis för att biblioteket fortsatte att existera efter den påstådda förstörelsen. Plutarchos, som hävdade att det stora biblioteket skulle vara förstört (150 år efter den påstådda händelsen), beskriver i "Antonius' levnad" hur Marcus Antonius senare överförde det näststörsta biblioteket till Alexandria som en gåva till Kleopatra. Han citerar Calvisius som ska ha sagt att "Marcus Antonius har givit henne biblioteket från Pergamon, som innehåller 200 000 olika volymer", även om han själv finner Calvisius påstående svårt att tro på. I Einführung in die Überlieferungsgeschichte (1994, sid. 39) nämner Egert Pöhlmann andra utvidgningar av de alexandrinska biblioteken av Augustus (år 12 e.Kr.) och Claudius (41-54 e.Kr.) Även om de mest allvarliga anklagelserna mot Caesar var riktiga, väcker det frågan om vad som hände med dessa volymer.

Bibliotekets fortsatta existens stöds också av en antik inskription som hittades i början av 1900-talet, tillägnad Tiberius (död 56 e. Kr.), här citerad efter Handbuch der Bibliothekswissenschaft (Georg Leyh, Wiesbaden 1955):

Athenaios (cirka 200 e.Kr.) skrev i detaljer i boken Deipnosophistai om Ptolemaios II:s rikedom (309 f.Kr. till 246 f.Kr.) och om typen och antalet av hans skepp. Vad angår biblioteket och museet skrev han: "Varför skulle jag nu peka på böckerna, etableringen av biblioteken och samlingen i museet, när dette är i varje mans minne?" När man tar kontexten av hans påstående i betraktelse och det faktum att museet fortfarande existerade vid denna tidpunkt, är det klart att Athenaios inte kan ha refererat till någon förstörelse: han betraktade bägge faciliteter som så berömda att det inte var nödvändigt för honom att beskriva dem i detaljer. Därför måste man dra slutsatsen att åtminstone några av de alexandrinska biblioteken fortfarande var fungerande på den tiden.

Förstörelsen av de hedniska templen på Theofilos order!

I slutet av 300-talet hade de kristnas förföljelse av hedendom nått nya grader av intensitet. Tempel och statyer förstördes över hela Romarriket, hedniska ritualer förbjöds med dödsstraff som påföljd och bibliotek stängdes. 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, och patriarken av Alexandria, Theofilos av Alexandria, efterkom denna önskan. Sokrates Scholastikos ger följande beskrivning av förstörelsen av templen i Alexandria:

Serapeion hyste en del av biblioteket, men man vet inte, hur många böcker det innehöll vid den tid då det blev ödelagt. Paulus Orosius erkände särskilt i sin Historia mot hedningarna: "I dag finns det bokskåp i templen, som vi själva har sett, och man berättar för oss, att när dessa tempel blev plundrade, blev de tömda i nutiden av våra egna folk, och detta är verkligen en sann berättelse." Några av böckerna kan därför ha blivit stulna, men de som fanns i dåtidens Serapeion måste ha blivit förstörda när det blev jämnat med marken.

Vad angår Museion, skriver Mostafa El-Abbadi i Life and fate of the ancient Library of Alexandria (Paris 1992):